Jag tänker på dem ibland...

Ibland tänker jag på dem som inte längre finns i mitt liv. De finns kvar där ute, men är inte längre en del av min värld. Gamla vänner, pojkvänner, arbetskamrater osv.

Det hände mig denna veckan. Jag tänkte på mitt förra långa förhållande, vi var tillsammans i många många år, var förlovade men valde att gå skilda vägar. I och med det miste jag (vi) också en hel familj och en del vänner. Jag träffar ju inte längre dem som i många år var en del av min vardag. Hans syskon och deras barn. Ungarna är stora nu. Vad gör de? Vilken väg har dem valt? Jag är nyfiken, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag gillade alla dessa människor. Men så är det ju, de var en del av mitt liv då, de är de ikke längre.

Jag har kvar fotoalbum från den tiden. Jag ser så ung ut, han ser så ung ut. Vi hade ingen aning om at 15 år senare skulle vi ha andra människor i våra liv.

Jag hoppas han är lycklig nu, som jag. Jag har underbara människor i mitt liv. En fantastisk mann, en ny familj som jag kan bry mig om, nya vänner som kom med min nya kärlek. Min gamla familj är kvar och den har vuxit med mina systrars nya familjer.

Jag hoppas en dag mina barn kan gå igenom våra fotografier, finna bilder på min förtid, minn mans förtid, vår samtid och deras barndom. För allt vi har varit med om formar oss och gör oss till den vi är. Jag har haft tur, det har varit många härliga människor i mitt liv och jag är nyfiken på dem som kommer.

Nu skall jag sova, god natt.